Pristagare 2009

Gustafssonpriset till unga forskare vid Kungl tekniska högskolan och Uppsala universitet

Priset utgörs av ett forskningsbidrag på sammanlagt 1,5 miljon kronor, under tre år. Pristagarna är högst 36 år. Prisområdet är teknisk fysik, vilket vid KTH innefattar bl a matematik.

Pristagare år 2009 är Ulrich Vogt från KTH och Roland Mathieu från Uppsala universitet.

Ulrich  Vogt är född i Osnabrück, Tyskland, 1974. Efter studier i fysik vid universiteten i Osnabrück och Göttingen påbörjade han 1999 forskarstudier vid Max-Born-Institutet för ickelinjär optik och kortpulsspektroskopi i Berlin. År 2002 avlade Ulrich Vogt examen för Dr. rer. nat. vid Tekniska högskolan i Berlin. Åren 2002-2005 var han postdoktor vid Institutet för röntgenfysik, RheinAhrCampus, Remagen, Tyskland, och under perioden april-december 2004 Göran Gustafssonpostdoktor vid KTH, dit han återvände 2005 som forskarassistent vid avdelningen för biomedicinsk fysik och röntgenfysik.

Vogt beskriver sin forskning så här: 

Min forskning handlar om optik för röntgenstrålning. Vanligen förknippas röntgenstrålning med avbildning för medicinska ändamål. Tekniken är fortfarande väsentligen densamma som Wilhelm Conrad Röntgen använde för mer än 100 år sedan. Det innebär att avbildningen inte använder optik i form av linser, så som är fallet vid t ex vanlig fotografering, trots att linser avsevärt skulle förbättra avbildningens kvalitet. Det är svårt att framställa optiska komponenter för röntgenstrålning, men nya framsteg inom nanoteknologi har gjort området högaktuellt. Min egen forskning är inriktad mot att utveckla och framställa röntgenoptik för olika tillämpningar. Målet är att öka upplösningsförmågan och kontrasten i röntgenbilderna genom att utnyttja så kallade faskontrastmetoder.

Roland Mathieu är född 1974 i Valence, Frankrike, där han tog studenten vid Lycée Camille Vernet 1992. Han tog sin universitetsexamen (magistère de physique, DEA) vid Université Joseph Fourier, Grenoble, Frankrike. År 2002 blev Roland Mathieu filosofie doktor i fasta tillståndets fysik vid Uppsala universitet. Därefter har han forskat inom ERATO-SSS Tokura-projektet i Japan vid Tokyo universitet och AIST Tsukuba. I början av 2006 blev han forskarassistent med finansiering från Vetenskapsrådet (VR) vid institutionen för mikroelektronik och tillämpad fysik, KTH. Efter att under 2007 ha varit gästprofessor vid Tokyo universitet fortsatte Roland Mathieu som VR-forskarassistent vid institutionen för teknikvetenskaper, Uppsala universitet.

Mathieu beskriver sin forskning så här:

Jag studerar experimentellt de magnetiska och elektriska egenskaperna hos olika material. Av särskilt intresse är grundforskning och fundamentala fenomen, som skulle kunna användas i tillämpningar inom exempelvis spinntroniska enheter som lagringsmedia och sensorer för datorer och mobiltelefoner. I mitt fall gäller det främst material med starka elektronkorrelationer, och spinnglas. En lokaliserad elektron i ett magnetiskt material karakteriseras av en laddning, ett spinn, samt en så kallad orbital som beskriver elektronfördelningen i ämnet. I material med starka elektronkorrelationer är dessa tre frihetsgrader beroende av varandra, så att de magnetiska, elektriska, och även de optiska egenskaperna bestäms av den särskilda orbitalordningen. Material med starka elektronkorrelationer uppvisar därför ovanliga fenomen, såsom kolossal magnetoresistans eller multiferroicitet. Spinnglas är material där den magnetiska konfigurationen aldrig är i jämvikt, med följd att de magnetiska egenskaperna ändrar sig hela tiden. Om ett spinnglas hålls vid en konstant temperatur relaxerar dess magnetisering mot sitt jämviktsläge utan att nå det. Jag studerar även fasövergångar i kvantspinnglass, lågdimensionella magneter, samt tunna filmer och heterostrukturer av magnetiska halvledare.

Göran Gustafssondoktorand vid KTH 

Varje år utses en innehavare av den fyraåriga Göran Gustafssondoktorandtjänsten. År 2009 går tjänsten till Dan Petersen, matematik, KTH.

Dan Petersen är född 1985 i Gävle men växte upp i Umeå, Borås och Huddinge. Han tog studenten vid Sjödalsgymnasiet i Huddinge och började på teknisk fysik vid KTH 2004, där han blev civilingenjör med inriktning mot ren matematik 2008. Sedan 2008 är han doktorand i matematik vid KTH.

Petersen beskriver sin forskning så här:

Min forskning handlar om att förstå geometrin hos modulirum till algebraiska kurvor. Algebraiska kurvor är klassiska objekt som studerats sedan sent 1800-tal. Enkelt uttryckt är en algebraisk kurva mängden av lösningar till en polynomekvation i två variabler – säg över de komplexa talen - plus några punkter "i oändligheten". Ett enkelt sätt att klassificera olika kurvor är genom deras genus, som är ett heltal. Redan Riemann räknade ut det antal "parametrar" som mängden av kurvor av givet genus beror på, men först långt senare kunde Riemanns uträkningar tolkas rigoröst. Det visar sig att det för varje genus finns ett så kallat modulirum, som är ett geometriskt objekt där varje punkt på modulirummet på ett kontinuerligt sätt svarar mot en viss typ av kurva som har detta genus. Riemann räknade ut dimensionen av dessa modulirum. Idag kan man abstrakt visa att modulirummen existerar, men det är svårare att på ett enkelt sätt räkna ut och beskriva hur de egentligen ser ut. Mycket forskning har gjorts och görs inom detta område, men många grundläggande och viktiga frågor om deras geometri är fortfarande helt öppna. 

Stöd till medicinsk forskning vid Uppsala universitet

Göran Gustafssons stiftelse stöder medicinsk forskning vid Uppsala universitet, främst genom att under en treårsperiod ge ett väsentligt bidrag till lönen för unga forskare på docentnivå. Nya mottagare av detta stöd är Sebastian Barg och Lars Feuk.

Sebastian Barg är född 1969 i Marburg (Tyskland) och uppväxt i norra Tyskland där han tog studenten 1988 vid Hermann-Tast-Schule i Husum. Han avlade diplomexamen i biokemi vid Freie Universität Berlin år 1995, och disputerade i ämnet fysiologi år 2001 vid Lunds universitet, på en avhandling om mekanismer bakom insulinfrisättning. För detta fick Sebastian Barg medicinska fakultetens pris för årets bästa avhandling. År 2002 erhöll han en av Vetenskapsrådets forskarassistenttjänster, men bestämde sig för att istället ta en postdoktorsanställning vid Vollum Institute i Portland, Oregon, på medel från den europeiska forskningsorganisationen EMBO och Wallenbergstiftelsen. Forskningen där gällde att utveckla nya mikroskoperingsmetoder med hjälp av grönfluorescerande protein. År 2007 fick Sebastian Barg en tjänst som lecturer vid Imperial College London, men flyttade 2008 till institutionen för medicinsk cellbiologi vid Uppsala universitet där han nu etablerar sin forskargrupp. 

Barg beskriver sin forskning så här: 

Insulin frisätts från celler i bukspottkörteln när blodets glukoshalt är förhöjd. Defekter i denna process ger upphov till typ-2 diabetes och andra metabola störningar. Insulinet lagras i små vesiklar som vid behov frisätter deras innehåll genom att sammansmälta med cellmembranet. Min forskning handlar om de cellulära mekanismer som ligger bakom denna sammansmältning, så kallad exocytos. Hur bygger cellen speciella strukturer där exocytos, och därmed insulinfrisättning, kan ske? Hur samverkar speciella proteiner så att frisättningen skall ske i rätt ögonblick, och hur förändras dessa strukturer när man har diabetes? Jag använder mig av avancerad fluorescensmikroskopi, kombinerad med elektrofysiologiska metoder, för att kartlägga hur vesiklarna och ett antal proteiner beter sig sekunderna runt själva insulinfrisättningen. Metoderna är tillräckligt känsliga för att man skall kunna se hur vesiklarna och även enskilda proteiner rör sig vid cellmembranet. Bland annat har vi kunnat visa att vesiklarna kopplas till cellmembranet ett tag innan sammansmältningen och att de ofta behåller sitt insulin, men däremot frisätter neurotransmittorer som sedan kan påverka närliggande celler.

Lars Feuk är född 1973 i Mölndal, växte upp i Mölnlycke i Västergötland och tog studenten 1993 vid Burgårdens gymnasium i Göteborg. Han blev Fil. Mag. i molekylärbiologi vid Göteborgs Universitet 1998, och disputerade i funktionell genomik 2002 vid medicinska fakulteten, Karolinska Insitutet, på en avhandling om genetiska studier av Alzheimers sjukdom. Efter disputationen åkte han till The Hospital for Sick Children i Toronto, Canada för en postdoktorsvistelse och stannade sedan där i drygt fem år, finansierad dels av Vetenskapsrådet och dels av Canadian Institutes for Health Research. Forskningen i Toronto handlade om en specifik typ av variation i humana genomet, kallad kopietalsvariation, och dess roll i olika sjukdomar. 2009 återvände Lars Feuk för att etablera en forskargrupp vid institutionen för genetik och patologi vid Uppsala universitet, finansierad av Beijerlaboratoriet och av Stiftelsen för Strategisk Forskning.

Lars Feuk beskriver sin forskning så här:

Min forskning är inriktad på att kartlägga genetisk variation för att förstå dess konsekvenser för humana sjukdomar och människans evolution. Specifikt är jag intresserad av en form av variation som kallas kopietalsvariation (eller CNV, efter engelskans copy number variation). Denna variation består av stora segment av DNA som människor bär olika antal av i sina genom. Det är inte förrän under de senaste åren som man med hjälp av nya s.k. mikroarraytekniker har kommit fram till att detta är en mycket vanlig form av variation i vår arvsmassa, som tros spela en viktig roll i ett stort antal genetiska sjukdomar. Jag utnyttjar moderna molekylärgenetiska metoder och bioinformatiska analyser för att studera kopietalsvariation. Målet är att skapa en komplett karta över denna typ av variation i människans genom, för att sedan kunna utröna vilka variationer som är kopplade till olika sjukdomar. En viktig del av detta projekt är att jag driver en databas som samlar alla kända variationer av den här typen, och gör informationen tillgänglig för forskare världen över. Jag studerar dessutom denna variation ur ett evolutionärt perspektiv, genom att jämföra kopietalsvariationen i människa och primaters genom, för att på så sätt försöka hitta regioner och gener i vår arvsmassa som varit viktiga för utveckling av humanspecifika egenskaper.